" Du är vacker, sa han. En av de vackraste människor jag någonsin har sett. Din mun, ditt hår. Hur du tänker.
Du kan inte vet det vi känner inte varandra, fick jag fram. Du vet ingenting om mig.
Jo, sa han, jag vet.."
"Det fanns inte en chans att han menade det, vi hade träffats två gånger, hur kunde han veta? Det var inte möjligt. Det lät fånigt och ännu fånigare vore det om jag blev glad. Ändå började det bubbla av en lyckokänsla som jag aldrig kännt förut... "
....
" Det blev som jag förutspådde, det gick för långt och allt kraschade ihop. Du ljög för mig hela tiden och viste inte vad du utsatte mig för. Jag är så arg på mig själv för att jag tillät mig att våga tro på dig. Allt som är kvar är ett enda stort hålrum, vart tog du vägen? Min enda fråga till dig: Varför? "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar